.

De känns som så jäkla länge sedan. Sedans jag mådde sådär jävla bra, som man gör när man är kär och lycklig.

Sedan händer det. Någon drar undan mattan för dig. Du faller handlöst på golvet. Krossat ansikte, krossat hjärta. Alla dessa blödande sår.

Man lever ändå, varenda jävla dag så lever man ändå. Andas. Och hoppas, att en dag. Så ska någon älska mig igen, en dag ska hon le sitt alldra hjärtligaste leende, och säga, och mena: att hon mår bra. En dag, så ska någon springa in i min famn, någon liten. Och jag ska ha den där lyckan igen.

Och leva. En dag till.

Så alla: lev. En dag till, en minut till i taget. Älska en gång till. Le en gång till. Och sedan en gång till.

"För de är alltid bättre att leva en att dö" - orden jag använt så många gånger, fått så många att tro på igen.

Mjuka rosa moln i en grå värld.