.

Har växt upp ikväll, ännu en gång.

De handlar om sjukdommar. Död, men endå liv. Lycka och rädsla och panik.

Usch.

Jag bar upp min (numera mycket tunga) lillebror från vardagsrummet, där han somnat. Litet ansikte som på många sätt var alldeles oförstört. Jag hoppas att jag fortfarande ser ut så när jag sover, även fast hjärtat är tusen år äldre. Jag ville skydda honom från världen, mammakänslor hej? 
Jag vill rädda alla, ofta från sig själva. Rädda dom, rädda mig, samma sak. Olika ord.

Usch, natt-tanks-inlägg ska man väl aldrig publicera, man är alltid för ärlig.

Familjen är påväg hem, jag har saknat dom, lite, ändå.


Jag vill bara be alla att nästa gång dom ser mig, eller någon annan trasig människa. Ge dom en kram. Säg at du älskar dom, och att du finns där.

För till alla som läser, som jag bry mig om, som jag någonsin pratat med, som jag någon dag ska träffa: jag tycker ni är fantastiska