.

Hon går där längs gatan. Så långsamt.
Ett steg fram, två steg bak. Ett steg till, två steg, tre steg.
Hon skriker och kvider och gnäller och ber. Gråter hejdlöst ut sin sorg.
Ett steg bak. Två steg fram.
Hon tvingar fram ett leende, håller krampaktigt i min hand.
Ljuger, berättar,ändrar. Älskar och hatar.
Hennes så gråa värld utan färger, färgar av sig på mig.
Hennes sorg, hennes smärta dras som magneter mot mig.
Vart ska jag ta vägen då?
Ett steg fram, två steg tillbaka.

Hon kan gömma sig så enkelt. Glömma i sin värld.
Det var hennes val att ändra sig. Mitt val att hjälpa henne tillbaka.
Hon är en del av mig. När hon är grå är jag likaså.
Världen tappar sina färger. Maten sitter fel, kroppen är grotesk.
Ett steg fram, två steg tillbaka.
Hon mår så dåligt, far så illa av sig själv.
Jag vill rädda dig. Rädda mig genom att hela dig.
Jag vet inte vad jag vill, hur jag ska må. Hur jag ska överleva.
Två steg tillbaka, sedan ytterligare ett.
Jag är så rädd för döden. Hennes och min egen.
Så rädd för världen, sedan jag sett hur den mist sin glans.

Framtiden. Den kalla, eller vackra. Så beroende av hennes val.
Jag plågas. Gråter tyst fast jag vill skrika till hela världen.
Ser ni inte? Hur kan ni inte se hur ont det gör?
Kan ni inte se alla såren? Alla ärren? Alla rynkor?
Hjärtat får väl inga rynkor?
Men hur ska man annars förklara, att mitt hjärta är gammalt.
Så fyllt av sorg att det borde vara från 100 år av olycka.
Flera steg frammåt. Behöver veta att det går framåt.
Hur ska man förklara att varje ärr, varje sår, varje rynka på mitt hjärta.
Är så skadad.
Är så väldigt ensam.
Ett steg. Snälla?

Vem är jag? Idag vet jag inte.
Idag vet jag ingenting.
Inte vem jag är eller vem hon är eller vad smärta är.
Ändå känns allt så tydligt. Hjärnan fungerar inte. Händerna darrar.
Hjärtat knarrar.
Vrider sig under tyngden från förlorad kärlek. Val och konsekvenser. Livet och döden.
Bara rör på tårna då min ängel?
Försök, snälla, för min skull?
Jag orkar inte mer nu, men kan inte ge upp.
Jag finns här för dig. Varje dag, varje minut, varje sekund av varje år.
Hon vet det. Hon vet att jag plågas, men inte i vilken utsträckning.
Hon vet inte hur ont de gör, dom kvällar när jag försöker glömma.
Hur ont det gör, dom nätter jag gråter mig till sömns?

Tysta tårar av att inte veta, inte kunna hjälpa. Inte kunna hjälpa.
Inte vara bra nog. Hon som är så perfekt, om inte hon är bra nog. Vad är då jag?
Ingenting. Värdelös.
Fast nej, kan inte tro på det.
Vill inte, orkar inte.
Behöver livsgnistan. Måste leva. Måste andas fast hjärtat säger nej.
Måste överleva en dag till. Sedan en till, streta.
Små bebissteg i mörkret.
Jag vill att hon ska bli frisk. Jag vill att jag ska kunna se på henne och inte se förändringen.
Inte se döden under hennes ögon. Inte se sorgen runt hennes tunna revben. Inte se smärtan runt hennes lår.
Jag vill kunna se en lycklig flicka. Kunna se henne le och inte veta, att det inte är ett hjärtligt leende.
Vill se hennes varmaste ärligaste leende. Det jag inte sett på så länge.

För de finns där med. I hennes leende speglas smärtan, varje dags kamp. I ögonen vilar sorgen,åldern, döden.
I mina ögon vilar den också. Nästan lika starkt (men jag är bättre på att gömma den)
Sorgen, Åldern, Döden. Ärren,Rynkorna,Såren.
Jag saknar din lycka så mycket att det gör ont. Jag saknar min lycka med en så outhärdlig sorg.
Jag saknar känslan av att vara helt lycklig. Att känna mig som om världen satt på plats.
Inte behöva känna att allting har fallit sönder. Inte känna hur trasiga vi är.
Hur revorna lyser igenom kläderna, hur såren blöder.
Hur det mörka blodet färgar mina tårar.
Jag är så rädd för att dö, och du så jävla rädd för att leva.
Du är så rädd för att må bra, du vet inte ens hur det känns.

Jag ska aldrig glömma oss. Eller våra sår. För hjärtan ska läka eller hur?
Hjärtan ska vara hela?
Inte så fruktansvärt trasiga som våra. Som mitt är.
Så trasigt att det bara är en klump av söndertrasade trådar, som håller sig fast i varandra.
Som vill läka ihop men inte kan.